Idag upplevde jag min första jordbävning. Vi satt och väntade på våran mat när allting helt plötsligt började att skaka. Min första instinkt var att ta tag i lillans stol och bara vållhålla. Svärmor rusade upp och sprang och höll upp dörren för att försäkra sig om att den inte fastnade eller blev blockerad. Det hela var över efter 10-15 sekunder.
Efteråt så blev jag först helt avtrubbad medans Maken och svärföräldrarna pratade om alla jordbävningar som dom varit med om. Helt plötsligt kände jag tårarna komma och jag vet inte om det var av lättnad eller chock eller lite av både och, men jag kunde inte hejda mig.
6 kommentarer:
It is quite an experience..no??..God bless you.
Man känner sig väldigt liten när naturens krafter sveper fram i ens närhet. Skönt att det gick bra...
BB: Oh my god yes, I'm very humbled by it.
Meilita: Eller hur? Blev dock förvånad över min egen reaktion.
Oj då. Jag har också varit med om en jordbävning, i L.A också faktiskt, 1992. Läskigt!
Var också med om en jordbävning när jag var i LA för... shit, det är 15 år sen nu...
Inte i klass med den du hade. Men visst blir man liten i världen. Var i Indien när tsanamin slog till på annandagen 2004. DÅ kändes det rejält, hela stenhuset gungade. Och då var skalvet i ett annat land!
Hoppas det inte blir några fler skalv på ett tag nu...
Camilla: Som Meilita sa ovan; man känner sig väldigt liten när naturens krafter sveper fram.
Skicka en kommentar