måndag, april 28
Välgörenhet
Lisa Magnusson träffar verkligen rätt i sin krönika om lilla Engla. Vi tar på oss säkerhetsnålar för barnen, plåster för sjuksköterskorna etc etc, men vad gör vi egentligen? Jag menar hur mycket ansträngning krävs det för att göra dessa saker, inte mycket...Nä, istället måste vi försöka få upp arschlet från soffan då och då och verkligen engagera oss i saker som betyder något för oss. Gå ut och demonstrera för sjuksköterskorna, bidra med pengar till cancerforskningen, bidra med din egen tid och servera mat till hemlösa osv. Gudarna ska veta att jag verkligen inte är något helgon när det gäller detta, bidrar visserligen med pengar till hemlösa och cancerforskning men jag kan inte påstå att jag varken demonstrerat eller serverat mat till behövande någonsin. Tanken har dock slagit mig flera gånger, det är dags, snart blir det av - jag lovar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Som tvåbarnsmamma och efter att genomgått ett visst mått av grymhet i livet känner jag nu att det är min tur att ge igen, till de som behöver. Jag ska bli stödperson, för ett barn mellan 13-19 år. Äntligen känner jag mig stark och säker på att ge tid och kraft av mitt eget liv till att göra det lättare för ngn annan! Man ägnar en dag/kväll i veckan och är ett socialt vuxet stöd för någon som behöver mig. Känns som ett mycket bra beslut! Hoppas det kommer att ge båda sidor något bra! Man måste förstås dra sitt strå till stacken, men måste först vara stark och säker i sig själv! Kramar Hallonsamb.
Hallonsamb:Mycket imponerande, berätta gärna hur det går=o). Håller fullständigt med, om man inte är stark i sig själv är det svårt att vara ett stöd åt någon annan.
Skicka en kommentar