Herre gud hur ska jag orka?! Ännu en jobbig natt där ingenting tycks hjälpa, alla trick i boken är använda, hon börjar lugna ner sig och se man på då får hon hicka, hon blir irriterad och man är tillbaka på ruta 1 igen...2 timmar senare och jag väcker Maken med gråten i halsen och snörvel i näsan.
Har dock aldrig hört någon av mina vänner som har barn klaga eller berätta om detta, antingen är dom superkvinnor med superpsyke allihopa eller så är det sådant som man inte delar med sig av då man är rädd att framstå som en dålig förälder. Jag vet inte, jag säger som det är och då får ni tycka vad ni vill.
9 kommentarer:
VA!?!! Har du inte hört dina vänner berätta om detta??!! Har du inte hört MIG berätta om detta?? Ha ha ha, jag vet med säkerhet att vi pratat om mina knoddars nattliga äventyr men jag tror inte att det "sätter sig" särskilt hårt i minnet. Helt enkelt för att det inte låter så illa förrän man testat det. Och då är det jättejobbigt. Men du gör det bra och du kommer att känna dig lugnare och lugnare med tiden. För NOva är du ju alltid bäst, det är skönt att tänka på där mitt i natten när tårarma är nära.
Och jäklar så snabbt man glömmer dessa nätter när de inte kommer så ofta längre!
Dorisettan: Tack snälla du, all uppmuntran mottages tacksamt=o). Du har nog rätt, jag vet att ni hade det rätt så jobbigt med V. med tanke på att ni hade telefonen i byrålådan i hallen och ingen volym på tvn! Men när man inte har egna barn blir det nog som du säger att man inte tycker att det låter särskilt jobbigt.
No superwoman here! I cried and cried too. In fact, the sleep thing is a primary reason that B and I said "No more kids!!" However, as you get further away from it you forget. It is like labor pain. Our mind eventually erases/lessens the unpleasant things so that we might do the baby thing over again. It will happen. In the meantime..good for you about being honest with your feelings. Babies are not like in the movies. I get really irritated that TV/media always protrays pure bliss with soft, fuzzy focus..aarrgh...the pressure!! Being a Mom is not all rainbows and skittles. You can have real emotions and be a good mom too. Hang in there.
Jag har inte berättat om Miraklets skriknätter eftersom hon aldrig har haft någon. Vi har fram till denna dag inte haft en endaste vaknatt tillsammans med henne och det är jag glad och tacksam över.
Sen har Dorisettan sammanfattat det hela så bra så jag avslutar med att säga som BB: Hang in there!
Men du..så här är det för ALLA i perioder - inget konstigt!! Du är inte ensam. INGEN är perfekt och man behöver absolut inte ta allt själv. Ta hjälp av maken, svärmor, väninnan... Utan sömn funkar inte hjärnan som den ska och man inbillar sig saker...
Du är ju den bästa mamman åt din lilla stjärna - kom ihåg det :)
Tips: Lägg barnet i sängen. Lägg över täcket och avlägsna dig sen till TVn för en lugn kväll och natt.
Snärtan, din stackare. Kommer ihåg vaknätterna med ettan. Hon skulle bara bäras och direkt man la ned henne så blev det ett himla liv. Min rygg blev plockepinn pga allt vyssande o bärande. Har väntat i 5 år innan jag var redo för tvåan och han är så nöjd motför ettan. Nu är han ju förvisso bara 6 veckor men det är stor skillnad.
Du kommer att fixa detta hur bra som helst och man kan alltid lägga ned knodden en stund så kan de skrika en liten stund och man själv hinner ta en chokladbit och samla nu kraft. Tänker på er:) kram malin
Vännen. Det är väldigt många föräldrar som har det så här. Småknattarna sover inte som de "ska" de första månaderna. När de blir så där fyra månader nånting kan man börja drilla in dem ordentligt enligt de rutiner man "vill" att de ska följa. Peo skrek varje kväll mellan kl 21-00 de 3-4 första månaderna. Sen sov han sådär på nätterna. Pappan tog ett enormt lass och ÄNDÅ var jag ett vrak. Redo för hispan.
Våga prata om det! Med dina vänner, med andra... det är fullt normalt, precis som det ska vara med småbebisar :-)
BB: Thank you my friend, it makes it so much easier knowing that we're not alone. Not that I wish it upon anyone but at least we're "normal".
Meilita: Tacka din lyckliga stjärna!
Karriärmamman: Tack så mycket, känns skönt att höra att våran bebis inte är den enda. Har tyvärr ingen familj eller släkt där vi bor men mamma kommer den 12:e och sen så flyttar vi som sagt till CA i april där hela makens familj bor.
Austin: Vi har faktiskt börjat med det,att lägga ner henne och stänga dörren i typ 10 min. Funkar rätt bra för både mamma/pappa och bebis, och efter att hon fått skrika av sig så somnar hon oftast.
M: Så du vet precis vad vi går igenom just nu! Ska erkänna att i stridens hetta så har orden "were not having anymore kids" yttrats", trots att jag egentligen vill att Nova ska få ett syskon.
Camillas lockar: Tack snälla du. Igen, önskar ingen dessa vaknätter men det känns ändå skönt att höra att man inte är ensam.
Skicka en kommentar